Fettisdag idag, har ni ätit någon semla? Vi har varit på kalas ikväll, men det blir ändå en semla till kvällsfika, jag har ju kvar av mina hembakta. Mums! Sedan blir det fasta fram till påsk, enligt vad traditionen säger. Fast fasta låter väldigt tråkigt, men extra nyttig har jag tänkt bli i alla fall. Jag har fått mycket pepp och tips av fina Viktoria så nu j*vlar!

Jag älskar egentiden jag har nu så här mitt på dagen. Så skönt att bara kunna sitta ner och vila en stund, surfa lite, och bara vara.

Idag visar termometern på plus när solen ligger på. Härligt! Jag och Charlie packade på oss lite kläder och spenderade förmiddagen ute på gården. Åkte pulka, skottade och gick omkring. Ja, jag skottade och han gick omkring och kollade in omgivningarna. Han har bara varit ute med vinterskorna ett par gånger tidigare (han brukar oftast sitta i vagnen) och han tycker det är så kul att bara gå runt. Och helst iväg från mamma så jag får jaga ikapp, haha. Solglasögonen var på förstås!

Idag har vi varit en liten sväng in till stan, jag och min lilla familj. Det blev lite snabb shopping och vi var hemma igen innan 12. Tur var väl det för sedan började värsta stormen! Det blåser som tusan och snön yr för fullt. Hoppas det blir bättre väder imorgon, jag har Me&I-visning då och vill ju gärna att mina gäster tar sig hit.
Ikväll har vi myst i soffan och sett Melodifestivalen, som vanligt på lördagar, men kvällens deltävling känns som ett skämt! Ranelid till final, jag förstår det inte. Följer ni mello?

När jag var gravid skrev jag ganska ofta om mina känslor, att jag inte trivdes som gravid, hur jag mådde och så vidare. Som mamma har jag inte varit lika öppen, men nu tänkte jag skriva ner några rader om hur jag upplevt mitt första år som mamma. Eller några rader är kanske i underkant, det här blir många rader. Det blir säkert också väldigt osammanhängande, men det får ni ta, ni som orkar läsa. Texten är ändå mest för min egen skull.

Det har varit tungt.  Dagarna efter förlossningen upplevde jag som rätt okej. Visst var det en stor omställning, men det kändes ändå helt okej. Dock förstod jag aldrig den där totala förälskelsen som alla pratade om. Att det var SÅ speciellt att få barn, att man inte kunde beskriva kärleken med ord. Så kände aldrig jag. Jag vet inte om det beror på mina känslor under graviditeten eller om det berodde på att jag aldrig fick upp honom på bröstet vid förlossningen, men jag hade väldigt svårt att knyta an. Det tog flera månader innan jag vågade säga något till min BVC-sköterska och skriva om det här på bloggen. Då hade det börjat kännas lättare, men det var fortfarande svårt och hon sa att det var ganska normalt. Hon sa aldrig något om förlossningsdepression, men ibland undrar jag om jag kanske ändå har (haft) det?

Sommaren hade jag verkligen sett fram emot, men den blev tokvarm och jag tyckte det var jättejobbigt. Jag upplevde att jag inte kunde vara ute så mycket, eftersom det blev för varmt för Charlie då. Vi svettades båda floder och höll oss mest hemma. Jag började tycka det var jobbigt att ta mig någonstans även om jag älskar att umgås med folk. Att sambon jobbade hela sommaren vilket gjorde att jag inte hade någon bil kan ha bidragit till att det kändes så jobbigt. Jag kände mig låst. (Men det var inte hans fel.) Charlie började sova väldigt dåligt under denna period också, och jag kände mig totalt utmattad. Jag längtade efter hösten och kylan så att det skulle vara mer okej att vistas inomhus.

Hösten kom, men Charlie sov fortfarande dåligt. Det jag tyckte var jobbigast var att han sov så korta stunder på dagen, max 30 minuter åt gången. Jag fick ju aldrig tid för mig själv! Jag ville ha lite tid för mig själv, för att kunna återhämta mig och tanka lite energi, men det hände väldigt sällan.

Under vintern blev det lite bättre, hans vilostunder blev längre och nu sover han ca 2 timmar mitt på dagen. Jag hinner då pyssla hemma, sitta vid datorn, vila, baka, tvätta, eller vad jag nu känner för och det är så skönt! Att han börjat gå och blivit mer självständig är också otroligt skönt. Han har, ända sedan han var mini, varit en bebis man ska bära och det tar på kroppen och ryggen efter ett tag. Vi leker på ett helt annat sätt nu och både han och jag är gladare.

Jag kan lätt säga att jag inte är en bebismamma, jag trivs så mycket bättre nu när han är mer som ett barn, och det är först nu jag börjar känna den där stora kärleken. Den har vuxit fram och jag ser fram emot denna sommar och alla år som kommer. Tänk vad mycket roligare det blir när han kan vara med på saker, på ett helt annat sätt! Just nu längtar jag inte efter fler barn, jag tycker graviditeten och bebistiden är alltför jobbig.

Trots att jag trivs väldigt bra nu så är vissa dagar fortfarande väldigt tunga. Att bli mamma förändrar en som person, helt klart. Jag har blivit ännu mer osäker på mig själv, jag jämför mig ofta med andra och känner mig dålig. Jag ser inte det Charlie kan utan tänker ofta på det han inte kan, jämför honom med andra barn och känner mig misslyckad när någon som är yngre kan något sam han inte kan. Trots att jag vet att alla är olika och att alla mammor lär sina barn olika saker. En sjunger mycket, en del läser mycket, en del leker mycket.

Jag trivs inte med hur jag ser ut nu, de extra kilon jag bär på, men jag har inte energi till att göra något åt det. Jag orkar inte. Jag känner mig trött ofta och många dagar skulle jag helst bara ligga på soffan. Jag sminkar mig nästan aldrig, och jag går mest runt i mjukbyxor och hoodie. Varför ska jag klä mig och fixa mig när vi nästan aldrig går ut genom dörren? (Förutom till affären och öppna förskolan någon gång i veckan.) Jag kan ibland känna avundsjuka, svartsjuka och bitterhet mot de mammor som verkar så glada hela tiden, som trivs med livet och som kommer i sina byxor igen. Trots att jag vet att det finns lika många som inte gör det. Men men.

Så går tankarna nu, men jag hoppas det ändras snart. I april börjar jag jobba igen och jag längtar till att få träffa massor av människor, dagarna i ända. I arbetet rör jag också mycket på mig, så då kanske ett par kilon försvinner, man kan ju alltid hoppas!